Ibland är belöningen nästan inom räckhåll. Med en sekunds marginal missade jag det uppsatta, eller önskvärda om man så vill, tidsmålet under gårdagens tempolöpning. Snopet.
Jag gillar Cola, men bara efter eller under ett hårt och bra träningpass. Annars är det för sött.
Någon springer för äran, någon för BMI:t, en annan för hjärtat.
Jag springer av många anledningar. Men just igår var det för en liten röd burk med vit text. Och den gled ur min hand precis när jag kom över mållinjen. Lika snopet som när hela mjukglassen glider ur struten och bildar en stor vit blaffa på asfalten…
Fast viktigar än den där Colan är hur baksidan och knät känns. I knät känns ingenting när jag springer, men under de sista fem minutrarna av tempodelen så började jag känna av baksidans muskler. Och det är de som drar i knät när jag cyklar. Fast själva källan är det eviga roterande bäckenbenet.
Löpning är relativt skonsamt i låg fart. Men jag vill inte springa långsamt. Jag vill springa fort. För mig är 4 min/km fort och det är dit jag ska. I 10km.
Som det ser ut nu är den vägen ganska lång och krokig. Inte heller kan det vara mitt primära mål just i dagsläget eftersom det finns annat som är viktigare. Men milen på 40 min eller snabbare är min Kåkka, varje dag, varje pass, varje steg…